piaelm

Ja idag har det verkligen känts lite som "dagen efter".

Man ska börja samla ihop alla tankarna och börja bli "normal" igen.
Gårdagen var en dag med mycket tårar. Tårar av lättnad. Det känns som om det är mycket som ska rinna av en.
Det är otroligt mycket tankar och oro man burit inom sig den här tiden. Man bryr ju sig inte så mycket om sig själv heller, när ens barn går igenom någonting sånt här.

Igår när jag fick telefonsamtalet från Margareta Stenmarker, så hade jag en hantverkare här. En kille som var och bytte Tv-antenn och lite kablar. Han fick ju höra hela samtalet som jag hade med läkaren eftersom han just då var på "andra sidan väggen". Det blev en lite märklig situation. Han visste inte riktigt vilka besked jag fått, när jag stod där med tårar i ögonen. Och Marcus kom samtidigt från sitt rum. Där stod jag, lagom känslomässig och skulle dels förklara för Marcus, och dels förklara mig lite för "antennkillen" :-)  Kanske tur han var här egentligen, för då var jag ju tvungen att skärpa till mig lite, annars hade jag väl storbölat. Ni vet ju hur jag är..... ;-)

Det kommer ju såklart att ta tid innan man till största delen kan släppa allt, en viss oro kommer ju att finnas kvar i många många år, även om det ser bra ut nu. Men det är ju något som vi måste lära oss att leva med. Det här är ju trots allt det bästa besked vi kunde få NU!

Under de senaste månaderna har jag då och då stött på människor som upplevt samma trauma som vi. De som själva varit sjuka, och de som har barn som varit sjuka. De gånger jag fått tillfälle att prata med dem har varit guld värda. Om du är en av dem som läser detta, så TACK, det har betytt väldigt mycket för mig att ni delat med er av era erfarenheter. Man har någonting gemensamt, som inte alla kan förstå. En värld man upplevt, som man inte önskar någon.

Satt igårkväll och läste lite av alla de inlägg som jag skrivit här, och era kommentarer. Och så grät jag igen. Ni kan inte förstå hur mycket allt ert stöd betytt för oss. På så många sätt har ni visat oss kärlek. Små kommentarer, hälsningar, sms, telefon, kakbak, FB-inlägg, fixat dator,autografer, hockey- och fotbollströjor, Luciabesök, och förböner mm.
ALLT detta har gjort att vi känt oss burna och trots allt kunna leva en vardag hyfsat. Och ärligt, om jag inte haft min tro på Gud, så vet jag inte om jag orkat med allt det här.

Nu är Marcus i full fart igen, och han tänker inte låta något hindra honom :-) Ikväll kom han hem efter att ha spelat seriepremiär i fotboll, borta mot Rydaholm. De vann med 8-2 men han satt ändå här och såg sur ut.
"Varför? Ni vann ju?"
"Men vi spelade ju så fruktansvärt dåligt...."
Sån är han, våran Marcus. Är aldrig riktigt nöjd. Allt kan bli bättre.
Tror att denna viljan att bli bättre och bättre, Att inte ge sig, Hata att förlora och VILJA VINNA är något han haft jättemycket nytta av. Han ska bara bli bra, helt enkelt. Och det verkar som att han fått rätt! :-)

Måste bara berätta en liten grej....

Idag kom Curth hem och sa att han varit med om TVÅ obehagliga upplevelser. Han hade varit på Bernt´s konditori och sett en HV71-TÅRTA!!!! OCH han hade blivit uppringd av Henrik från HV71, som ville sälja ett sponsorpaket till CE Trädgård!  Hahaha....  Det är inte lätt att vara Brynäsare i dessa dagar! ;-)

Ha en skön Valborgsmässoafton och 1:a maj!

Det ska vi ha!

Kram Pia

PS. Henrik från HV var VÄLDIGT trevlig. Först ringde han på hemnumret, så jag fick prata med honom. Inte svårt prata bort 9 min med en HV-kille inte. Önskade honom lycka till när han skulle försöka ragga upp Brynäsfantasten.. ;-)