Final
Japp! De 2 bästa lagen i final. Precis som det ska vara. Nu ser jag fram emot en jämn tuff finalserie, med riktigt underhållande hockey. Förhoppningsvis 7 matcher så man får suga på karamellen länge. Det är ju nu det är som roligast! Skulle det sedan sluta med att HV står som svenska mästare, så gör det absolut ingenting! ;-) :-) :-)
Igår blev det fotbollsträning för Macke igen! Han var så nöjd och glad över att vara tillbaka på plan och i gänget. Det känns som om livet håller på att återvända. Jobbigt dock att inte veta för hur länge.... puhh... men vi njuter av det som ÄR!!! Så länge Marcus mår bra och är som vanligt, så lever vi i den glädjen.
När jag väntade Marcus, och gick på kontroller på mödravårdscentralen i Gnosjö, så hade de en sån där liten tänkvärd affisch inne på toaletten. Jag minns inte exakt formuleringen. Men andemeningen i det tänkvärda ordet minns jag solklart! " Att vara orolig för vad som kan hända i livet är att uppleva DUBBEL smärta. Dels när man går och är orolig för VAD som kan hända och dels NÄR det händer."
Ett tänkvärt ord som jag många många gånger tänkt tillbaka på, och som faktiskt hjälpt mig vid många tillfällen att inte ta ut allt det jobbiga i förskott. Att leva i nuet, och ta vara på varje BRA dag, och njuta av det, då mår man helt klart bäst. Sen påstår jag inte att det är lätt, för det är det inte...
MEN, för varje motgång man möter, så lär man sig mer och mer att leva så.
Idag har jag gått och känt mig så tacksam för så mycket. När någonting inträffar som kan vara svårt att hantera, som t.ex. att Marcus blev sjuk, så är det inte alla som har så lätt för att vara "som vanligt" när man möter de drabbade. Men jag måste säga att det stöd och den självklara omtanke som så otroligt många visar oss är helt överväldigande. Jag har verkligen inte upplevt att någon enda dragit sig undan eller undvikit oss genom att gå omvägar eller slå ner blicken eller liknande. Snarare har alla varit väldigt engagerade i det som hänt. Och det berör mig väldigt mycket, för det visar på en stor kärlek för Marcus. Inte en enda gång sedan han blev sjuk har jag önskat att vi blivit bemötta på något annorlunda sätt än vi blivit, av någon enda. Det är jag så tacksam för, och det har gjort vardagen mycket lättare.
Nu blev det lite sentimentalt och jobbigt och tårarna tränger sig på, men det är lite så det är i den fas vi befinner oss. Man har levt som i en bubbla under en lång tid, med allt fokus på att ta sig igenom behandlingarna. Nu när man ska börja leva lite normalt igen, så vågar man inte slappna av, men ändå måste man göra det lite för att fungera. Då blir höljet på bubblan lite porösare och tankar och händelser lyckas tränga igenom, vilket oftast resulterar i tårar.
Igår när Marcus tränade fotboll så passade jag på att besöka Pewes i Anderstorp. Skor är inget som jag precis tycker är roligt att köpa. Tycker skor är skönast precis innan de ramlar sönder. :-) Så det kontot är inte så hårt belastat. Men ibland måste man ju. Och jag lyckades faktiskt, på 10 min., hitta ett par som jag tror att jag kommer gilla. Dyrt var det men jag använder ju dem länge, så det är OK. :-)
Efter skoköpet tänkte jag titta lite på killarnas träning, och det gjorde jag också. Men först agerade jag TAXI när jag hämtade Helena (tränarens fru) i Gislaved. Kul att träffa alla tränare o föräldrar igen. Vi känner oss verkligen så välkomna och delaktiga i AIF. En stor anledning till det är de engagerade och uppmuntrande tränarna. Gott gäng! Ser fram emot en ny säsong med P96 i AIF.
Imorgon är det fredag igen....vart tog den här veckan vägen?
Ja jag klagar inte. Alltid skönt att vara ledig.
Just det ja, vi var ju och tog prover i morse igen. Sänka, LD-värde och blodstatus. " Det är precis att det förra sticket hinner läka, innan det är dags för nästa" var Mackes konstaterande när vi steg ut från vårdcentralen i Gnosjö idag. Får förmodligen resultaten från Jkpg imorgon.
Dags för bälen!
/ Pia
Igår blev det fotbollsträning för Macke igen! Han var så nöjd och glad över att vara tillbaka på plan och i gänget. Det känns som om livet håller på att återvända. Jobbigt dock att inte veta för hur länge.... puhh... men vi njuter av det som ÄR!!! Så länge Marcus mår bra och är som vanligt, så lever vi i den glädjen.
När jag väntade Marcus, och gick på kontroller på mödravårdscentralen i Gnosjö, så hade de en sån där liten tänkvärd affisch inne på toaletten. Jag minns inte exakt formuleringen. Men andemeningen i det tänkvärda ordet minns jag solklart! " Att vara orolig för vad som kan hända i livet är att uppleva DUBBEL smärta. Dels när man går och är orolig för VAD som kan hända och dels NÄR det händer."
Ett tänkvärt ord som jag många många gånger tänkt tillbaka på, och som faktiskt hjälpt mig vid många tillfällen att inte ta ut allt det jobbiga i förskott. Att leva i nuet, och ta vara på varje BRA dag, och njuta av det, då mår man helt klart bäst. Sen påstår jag inte att det är lätt, för det är det inte...
MEN, för varje motgång man möter, så lär man sig mer och mer att leva så.
Idag har jag gått och känt mig så tacksam för så mycket. När någonting inträffar som kan vara svårt att hantera, som t.ex. att Marcus blev sjuk, så är det inte alla som har så lätt för att vara "som vanligt" när man möter de drabbade. Men jag måste säga att det stöd och den självklara omtanke som så otroligt många visar oss är helt överväldigande. Jag har verkligen inte upplevt att någon enda dragit sig undan eller undvikit oss genom att gå omvägar eller slå ner blicken eller liknande. Snarare har alla varit väldigt engagerade i det som hänt. Och det berör mig väldigt mycket, för det visar på en stor kärlek för Marcus. Inte en enda gång sedan han blev sjuk har jag önskat att vi blivit bemötta på något annorlunda sätt än vi blivit, av någon enda. Det är jag så tacksam för, och det har gjort vardagen mycket lättare.
Nu blev det lite sentimentalt och jobbigt och tårarna tränger sig på, men det är lite så det är i den fas vi befinner oss. Man har levt som i en bubbla under en lång tid, med allt fokus på att ta sig igenom behandlingarna. Nu när man ska börja leva lite normalt igen, så vågar man inte slappna av, men ändå måste man göra det lite för att fungera. Då blir höljet på bubblan lite porösare och tankar och händelser lyckas tränga igenom, vilket oftast resulterar i tårar.
Igår när Marcus tränade fotboll så passade jag på att besöka Pewes i Anderstorp. Skor är inget som jag precis tycker är roligt att köpa. Tycker skor är skönast precis innan de ramlar sönder. :-) Så det kontot är inte så hårt belastat. Men ibland måste man ju. Och jag lyckades faktiskt, på 10 min., hitta ett par som jag tror att jag kommer gilla. Dyrt var det men jag använder ju dem länge, så det är OK. :-)
Efter skoköpet tänkte jag titta lite på killarnas träning, och det gjorde jag också. Men först agerade jag TAXI när jag hämtade Helena (tränarens fru) i Gislaved. Kul att träffa alla tränare o föräldrar igen. Vi känner oss verkligen så välkomna och delaktiga i AIF. En stor anledning till det är de engagerade och uppmuntrande tränarna. Gott gäng! Ser fram emot en ny säsong med P96 i AIF.
Imorgon är det fredag igen....vart tog den här veckan vägen?
Ja jag klagar inte. Alltid skönt att vara ledig.
Just det ja, vi var ju och tog prover i morse igen. Sänka, LD-värde och blodstatus. " Det är precis att det förra sticket hinner läka, innan det är dags för nästa" var Mackes konstaterande när vi steg ut från vårdcentralen i Gnosjö idag. Får förmodligen resultaten från Jkpg imorgon.
Dags för bälen!
/ Pia
Kommentarer
Postat av: Monica
Hej Pia,
du är en fantastisk skribent!
Vilken mamma han har den där Macke!
Hoppas oxå att Hv vinner!
Hälsa alla!
Kramar Monica
Trackback
