Lång väg tillbaka
Nu har vi njutit av en helg på hemmaplan!
Det tar lite tid att landa och komma in i vardagen igen när man varit borta en vecka. Marcus sa själv igår att han märker att det kommer att ta längre tid att komma igen den här gången. Och det är ju så det är. För varje behandling har han tryckts ner djupare och djupare. Och han hinner ju aldrig upp "på toppen" mellan behandlingarna. Men nu så ska han inte ner i fler "dalar". Målet är att ta sig allra högst upp igen! Det som hägrar just nu är att han ska orka vara med sitt fotbollslag på träningsläger i Veddinge i slutet av april!
Just nu känns det som om det är långt dit. De här dagarna har han mest legat i sängen hela tiden. Lite huvudvärk, men inte så farligt. Idag är han öm i hela kroppen. En biverkning han känner igen vid det här laget. Smakerna när han äter börjar att återvända. Och magen börjar bli OK också. Hörde just en önskan om LASAGNE nå´n gång den här veckan :-) .
För min egen del så har jag besökt mataffären 2 ggr redan sen vi kom hem. Var ganska tomt i förråden. ;-)
Men handlade också lite extra för att idag har vi äntligen firat Daniels 20års-dag, på riktigt. Lite extra god mat och närmsta familjen på besök blev till en trevlig eftermiddag.
Det jag har att se fram emot imorgon är ett berg (!) av tvätt.
Dessutom är det dags att börja ta tag i alla papper och kvitton som ska skickas till Försäkringskassa och Försäkringsbolag och resekvitton till Landstinget.
På torsdag ska vi ta prover i Gnosjö, och så får vi se vad de säger på Ryhov om de vill träffa oss något denna veckan. En röntgen är bokad i Värnamo i slutet av v.11. Ett besök efter det, slutet på v.12, då får vi resultatet av röntgen. Och just nu är det det beskedet man går och väntar på. Har behandlingen haft den effekt man förväntat sig???? Enligt läkarna i Gbg så finns det inget som tyder på att det inte skulle vara så. Men man VET ju inte.
Och detta är ju en oro som man kommer att leva med många år framöver. Oavsett vad röntgenplåtarna visar.
Carpe Diem. Fånga dagen. Det är något man måste lära sig, när man lever i en kamp mot sjukdomen cancer. Vi börjar lära oss.
Nu ser jag fram emot en vecka med lite vårkänslor. För visst skulle det bli sol och plusgrader den här veckan?
/Kram Pia
Det tar lite tid att landa och komma in i vardagen igen när man varit borta en vecka. Marcus sa själv igår att han märker att det kommer att ta längre tid att komma igen den här gången. Och det är ju så det är. För varje behandling har han tryckts ner djupare och djupare. Och han hinner ju aldrig upp "på toppen" mellan behandlingarna. Men nu så ska han inte ner i fler "dalar". Målet är att ta sig allra högst upp igen! Det som hägrar just nu är att han ska orka vara med sitt fotbollslag på träningsläger i Veddinge i slutet av april!
Just nu känns det som om det är långt dit. De här dagarna har han mest legat i sängen hela tiden. Lite huvudvärk, men inte så farligt. Idag är han öm i hela kroppen. En biverkning han känner igen vid det här laget. Smakerna när han äter börjar att återvända. Och magen börjar bli OK också. Hörde just en önskan om LASAGNE nå´n gång den här veckan :-) .
För min egen del så har jag besökt mataffären 2 ggr redan sen vi kom hem. Var ganska tomt i förråden. ;-)
Men handlade också lite extra för att idag har vi äntligen firat Daniels 20års-dag, på riktigt. Lite extra god mat och närmsta familjen på besök blev till en trevlig eftermiddag.
Det jag har att se fram emot imorgon är ett berg (!) av tvätt.
Dessutom är det dags att börja ta tag i alla papper och kvitton som ska skickas till Försäkringskassa och Försäkringsbolag och resekvitton till Landstinget.
På torsdag ska vi ta prover i Gnosjö, och så får vi se vad de säger på Ryhov om de vill träffa oss något denna veckan. En röntgen är bokad i Värnamo i slutet av v.11. Ett besök efter det, slutet på v.12, då får vi resultatet av röntgen. Och just nu är det det beskedet man går och väntar på. Har behandlingen haft den effekt man förväntat sig???? Enligt läkarna i Gbg så finns det inget som tyder på att det inte skulle vara så. Men man VET ju inte.
Och detta är ju en oro som man kommer att leva med många år framöver. Oavsett vad röntgenplåtarna visar.
Carpe Diem. Fånga dagen. Det är något man måste lära sig, när man lever i en kamp mot sjukdomen cancer. Vi börjar lära oss.
Nu ser jag fram emot en vecka med lite vårkänslor. För visst skulle det bli sol och plusgrader den här veckan?
/Kram Pia
Kommentarer
Postat av: kerstin G
Vad härligt att äntligen vara hemma. hoppas Ni sovit gott i natt o att krafterna kommer mer o mer.Kram
Postat av: Erene
Underbart att denna etapp är över .
Önskar att den vanliga vardagen snart blir verklighet för er igen.
kram Jonas o Eréne
Trackback
