piaelm

Nu är det snart ett halvår sedan jag var inne och skrev något i min blogg. Det är märkligt vad fort man faller in i gamla vanor igen. Tanken var ju i och för sig att bloggen skulle vara en hjälp för oss som familj att hålla kontakten med vänner o familj under tiden det var som mest hektiskt runt Mackes sjukdom. Men nog trodde jag själv att jag skulle göra nå´t inlägg då och då.
Anledningen till att jag loggade in mig ikväll vet jag egentligen inte, men det är ju nu ett år sedan allt började.
De sista veckorna har det varit många "flashbacks" och lätt till tårar. Men det märkliga är att det som mest rör sig i huvudet är inte hur dåligt Macke mådde, och oron som var blytung. Nej, det som allra mest poppar upp i skallen är påminnelsen om det oerhörda stöd vi fick från både kända och okända!
Har tittat på mycket kort de senaste dagarna och då kommer känslorna och minnena så påtagligt tillbaka. Som om man kan ta på atmosfären som vi levde i då, för ett år sedan.

Otroligt mycket har ju hänt sedan sist jag skrev. Inser att jag inte kan sammanfatta allt det här, på en gång. Det får komma lite pö om pö.

Det viktigaste är ju att Marcus mår bra idag! De kontroller, med hjälp av röntgen, som vi hittills har gjort har visat positiva besked. Ungefär var 3:e månad görs en röntgen, så nästa gång är precis i början av 2011. Fruktansvärt oroligt varje gång det är dags, men det är vi ju inte de första som får uppleva. Det är något vi måste lära oss att leva med.
För några veckor sedan var vi på ett återbesök i Göteborg och fick träffa docent Karin Mellgren som är den som är högst ansvarig för Marcus behandling. En hel timma fick vi sitta ner och prata om det som hänt, hur vi upplevt det, och om framtiden. Det var verkligen skönt att få så mycket tid. Det vi kanske inte fått veta tidigare var att det är en ovanlig form av lymfom som Marcus drabbats av. Bara 10 barn per år, insjuknar i detta. Men prognosen idag är god... värre var det för 30 år sedan.
Något som vi inte heller tänkt på tidigare var att Marcus nu måste fylla på sina vaccinationer som han fått under uppväxten. Mycket av det skydd han hade har cytostatikorna slagit ut. Regelbundna besök gör vi även hos tandläkaren på odontologiska kliniken i Jönköping. Även rötterna till ej färdigbildade tänder kan nämligen påverkas. Och där var vi senast i fredags. Ser bra ut, men lite mer fluor blev ordinationen... ;)
Tanken är också att den venport som Marcus har inopererad ska tas bort. Förmodligen någon gång i vår.

Ibland undrar jag om sjukdomen och alla mediciner har hämmat Marcus från att växa...? I så fall har det nu gått över!!! OJ, vad han har vuxit! Han är längre, tyngre...och låter annorlunda! =)

Har mera att berätta..... en annan gång.... ;)

Ha de´ / Kram Pia