Inte riktigt redo
Jaha, det blir ingen resa till Göteborg i morgon. På ett vis är det skönt, för lite orolig för all snö var jag allt idag.
Vet ju hur jobbigt det var att köra förra gången, och förmodligen hade det inte varit lättare i morgon .
Var med Marcus i Värnamo i morse och tog prover. Men de var alltså inte riktigt uppe som de ska ännu. Både Hb och Trombocyter var helt OK, men de vita blodkropparna behöver några dagar till för att stå pall för en ny omgång. Visst hade det varit skönt på ett vis att komma iväg, för då hade vi ju snart varit "i mål". Men Macke blev ganska glad för några dagar till på hemmaplan. Nu är det onsdag morgon som gäller för nya prover. Och ev på torsdag då till Göteborg.
Det känns som om man börjar bli ganska insnöad!
Ja, att det kommit mängder med snö är det väl ingen som undgått att märka, för den stackarn är i så fall värre insnöad än jag.... Min käre make påstod idag att det har kommit 90 cm!! Och han sa att "det står änna upp så långt ja ä klöven" när han ska pulsa fram i snön. Så det stämmer nog med 90 cm. Och inte sedan 1966 har vi haft så mycket snö i våra bygder, sa nå´n som visste. Och visst minns man att det brukade vara gott om snö när man var liten. Det bästa jag visste var att få slänga mig i snön och göra änglar, och det kan fortfarande vara mysigt så här 40 år senare. ;-)
Men nu börjar jag även att känna mig lite insnöad mentalt. Har inte jobbat sedan den 9 december! Och jag börjar verkligen sakna både själva jobbet, men framför allt mina jobbarkompisar! Vardagen är inte så dum ibland. När man är i den, så längtar man från den. Och när man är från den så längtar man till den. Att man aldrig kan vara nöjd...
Lite extra jobbigt är det att inte vara bland mina vänner på jobbet nu när det är lite turbulent, med nerdragningar av tjänster och stängningar av avdelningar. Något som vi tillsammans är i allra högsta grad inblandat i. Men jag hoppas att det kommer lösa sig på bästa sätt för oss alla. Mitt fokus ligger just nu på något helt annat, och jag har lärt mig att ta en dag i taget. Det mår man allra bäst utav. Jag som planerat almanackan full förut, tittar inte ens i densamma mer än nån gång i veckan. Och där finns ändå inget att läsa :-) , för den är nästan tom. Det lilla som är planerat har jag tillräckligt med celler kvar i hjärnan för att komma ihåg ändå, faktiskt. ;-)
Man kan ju tycka att jag skulle ha hunnit göra en del här hemma under de här månaderna, men ack....jag är så lat! Och det tar ganska mycket mental energi att vara i den situation som vi är. Man prioriterar väldigt annorlunda. Och sista veckan så har man lagt sin energi på OS, med konstiga tider för sömn som följd. Jag unnar mig att passa på att kolla så mycket jag kan, nu när jag har möjlighet.
Pratade med Nettan (jobbarkompis) på telefon idag, och hon sa att hon tänkte på mig igår kväll när Hellner och Olsson tog medaljer i Skiathlon. Antar att hon syftade på att jag förmodligen satt här hemma och lipade, precis som jag ALLTID gör när det är framgångar inom idrotten. :-) Men igår så storgrät även Per Elofsson i direktsändning! Och det kändes så skönt, för då kunde jag lipa lite till.... :-)
Idag har jag faktiskt gjort lite "nytta" också. Sorterade bort en del av gamla tallrikar och muggar och koppar i köksskåpen, för jag köpte lite nytt på IKEA för ett tag sedan. Jag har länge varit trött på det jag haft i skåpen. 27 år gammalt är det mesta utav det, men ÄNDÅ så är det så svårt att skiljas från dessa "rariteter" Varför? Ja, kanske för att det sitter minnen även i sådana löjliga småsaker kanske. Men jag vet ju att när jag väl plockat bort dem så kommer jag INTE att sakna dem. Jag behöver verkligen lära mig att för varje ny pryl jag köper, så ska jag sortera bort minst en gammal, eller helst TRE, för vårt hus börjar bli alldeles för välfyllt med framför allt kläder och skor.... suck...
Nu ska jag tillbringa resten av kvällen framför TV:n och se om våra skidskyttar lyckas få med sig några medaljer från masstarten. Och sen väntar jag också på att Samuel ska mellanlanda här, innan han beger sig tillbaks till Halmstad i morgon. Han har tillbringat helgen i Huskvarna hos sin Matilda ( som det var alldeles för länge sedan vi träffade nu, saknar dig). Men mamsen var inte jätteglad när han begav sig iväg dit i går morse innan kl 7.00! På köksbordet la jag en lapp till honom (kl 5.15) om att INTE ge sig iväg så tidigt, utan vänta lite tills plogarna hunnit få undan snön..... men inte brydde han sig om det.... Kärleken är verkligen utan förnuft ibland. ;-) Men 2 veckor är lång tid när man är kär, det vet jag.... ;-) Han kom i alla fall fram, även om backarna upp på berget blev för svåra, och krävde att han åkte "bakvägen" upp istället.
Nästa helg ska Gnosjö IF spela sin första träningsmatch för säsongen, i Hovslätt. Hur ska det gå till???
Kram på er alla!
/ Pia
Vet ju hur jobbigt det var att köra förra gången, och förmodligen hade det inte varit lättare i morgon .
Var med Marcus i Värnamo i morse och tog prover. Men de var alltså inte riktigt uppe som de ska ännu. Både Hb och Trombocyter var helt OK, men de vita blodkropparna behöver några dagar till för att stå pall för en ny omgång. Visst hade det varit skönt på ett vis att komma iväg, för då hade vi ju snart varit "i mål". Men Macke blev ganska glad för några dagar till på hemmaplan. Nu är det onsdag morgon som gäller för nya prover. Och ev på torsdag då till Göteborg.
Det känns som om man börjar bli ganska insnöad!
Ja, att det kommit mängder med snö är det väl ingen som undgått att märka, för den stackarn är i så fall värre insnöad än jag.... Min käre make påstod idag att det har kommit 90 cm!! Och han sa att "det står änna upp så långt ja ä klöven" när han ska pulsa fram i snön. Så det stämmer nog med 90 cm. Och inte sedan 1966 har vi haft så mycket snö i våra bygder, sa nå´n som visste. Och visst minns man att det brukade vara gott om snö när man var liten. Det bästa jag visste var att få slänga mig i snön och göra änglar, och det kan fortfarande vara mysigt så här 40 år senare. ;-)
Men nu börjar jag även att känna mig lite insnöad mentalt. Har inte jobbat sedan den 9 december! Och jag börjar verkligen sakna både själva jobbet, men framför allt mina jobbarkompisar! Vardagen är inte så dum ibland. När man är i den, så längtar man från den. Och när man är från den så längtar man till den. Att man aldrig kan vara nöjd...
Lite extra jobbigt är det att inte vara bland mina vänner på jobbet nu när det är lite turbulent, med nerdragningar av tjänster och stängningar av avdelningar. Något som vi tillsammans är i allra högsta grad inblandat i. Men jag hoppas att det kommer lösa sig på bästa sätt för oss alla. Mitt fokus ligger just nu på något helt annat, och jag har lärt mig att ta en dag i taget. Det mår man allra bäst utav. Jag som planerat almanackan full förut, tittar inte ens i densamma mer än nån gång i veckan. Och där finns ändå inget att läsa :-) , för den är nästan tom. Det lilla som är planerat har jag tillräckligt med celler kvar i hjärnan för att komma ihåg ändå, faktiskt. ;-)
Man kan ju tycka att jag skulle ha hunnit göra en del här hemma under de här månaderna, men ack....jag är så lat! Och det tar ganska mycket mental energi att vara i den situation som vi är. Man prioriterar väldigt annorlunda. Och sista veckan så har man lagt sin energi på OS, med konstiga tider för sömn som följd. Jag unnar mig att passa på att kolla så mycket jag kan, nu när jag har möjlighet.
Pratade med Nettan (jobbarkompis) på telefon idag, och hon sa att hon tänkte på mig igår kväll när Hellner och Olsson tog medaljer i Skiathlon. Antar att hon syftade på att jag förmodligen satt här hemma och lipade, precis som jag ALLTID gör när det är framgångar inom idrotten. :-) Men igår så storgrät även Per Elofsson i direktsändning! Och det kändes så skönt, för då kunde jag lipa lite till.... :-)
Idag har jag faktiskt gjort lite "nytta" också. Sorterade bort en del av gamla tallrikar och muggar och koppar i köksskåpen, för jag köpte lite nytt på IKEA för ett tag sedan. Jag har länge varit trött på det jag haft i skåpen. 27 år gammalt är det mesta utav det, men ÄNDÅ så är det så svårt att skiljas från dessa "rariteter" Varför? Ja, kanske för att det sitter minnen även i sådana löjliga småsaker kanske. Men jag vet ju att när jag väl plockat bort dem så kommer jag INTE att sakna dem. Jag behöver verkligen lära mig att för varje ny pryl jag köper, så ska jag sortera bort minst en gammal, eller helst TRE, för vårt hus börjar bli alldeles för välfyllt med framför allt kläder och skor.... suck...
Nu ska jag tillbringa resten av kvällen framför TV:n och se om våra skidskyttar lyckas få med sig några medaljer från masstarten. Och sen väntar jag också på att Samuel ska mellanlanda här, innan han beger sig tillbaks till Halmstad i morgon. Han har tillbringat helgen i Huskvarna hos sin Matilda ( som det var alldeles för länge sedan vi träffade nu, saknar dig). Men mamsen var inte jätteglad när han begav sig iväg dit i går morse innan kl 7.00! På köksbordet la jag en lapp till honom (kl 5.15) om att INTE ge sig iväg så tidigt, utan vänta lite tills plogarna hunnit få undan snön..... men inte brydde han sig om det.... Kärleken är verkligen utan förnuft ibland. ;-) Men 2 veckor är lång tid när man är kär, det vet jag.... ;-) Han kom i alla fall fram, även om backarna upp på berget blev för svåra, och krävde att han åkte "bakvägen" upp istället.
Nästa helg ska Gnosjö IF spela sin första träningsmatch för säsongen, i Hovslätt. Hur ska det gå till???
Kram på er alla!
/ Pia
Kommentarer
Postat av: Jenny
Vet du vad Pia? Jag tittade med på Hellner och Olsson både på natten OCH på reprisen i går fm. Tänkte på dej och förstår hur du känner ... till och med jag fick en tår i ögat och ståpäls ;)Hoppas det går bra i veckan. Kram J
Postat av: Karin Andersson
Hej hela familjen Elmersson. Läser din blogg Pia du är fantastisk tänker på er jättemycket jag är nog lite som du Pia gläds och lipa när det går bra för våra svenskar..Hoppas allt går bra med sista behandlingen.
Kram karin + Stellan
Trackback
